Jag åker kollektivt - det är bättre för miljön. Men ska man ut i skärgården så tar det sin tid. Men det är kvalitetstid.
Som denna gång när bröllopet ska stånda på en klippa på Djurönäset. Längs vägen hinner man klura över bröllopsuppdraget för handen och reflektera över senaste bröllopsuppdragen.
Man hinner fundera över yrket/kallet som bröllopsfotograf i Stockholm. Dessutom över livet i övrigt, och om alternativa universum, om skärgården i framtiden ska trafikeras av bemannade drönare, om flugor kan svettas. Sån tid tar det.
Men samtidigt är vyerna man passerar magiska: Knallar och vatten inbäddade i höstens glödande färger. Har man en estetisk ådra så slås den an. Så när man når sin destination är man både klar med sig själv och berikad.
Vad var det nu jag skulle klaga på?