Ståtliga bröllop och romantiska inramningar i all ära, men det är utmaningarna som hänger kvar i minnet.
Som det här att hålla porträttsessionen på plattan. Ja där, mitt i Stockholms folknav - kanske en av världens minst romantiska platser. Trots att assistenten hade uppdraget att freda paret så gick halva tiden åt till att mota bort nyfikna. För allt mellan pundare och turister skulle promt gratulera, fram och skaka hand med eller fota paret. Nervigt för bröllopsfotografen men fascinerande hur mycket främlingar bryr sig.
Eller porträttsessionen som skulle hållas på Djurgården. Jag väntade mig en lugn och behaglig session med blott de unga tu. De hade dock, utan att nämna det för mig, lagt om planeringen lite. För strax hade vi 110 minglande gäster omkring oss. Ja, och de ville visst också ha gruppbilder, och bara hälften av gästerna pratar svenska. Och nämnde jag att det också var +33 grader den dagen?
Apropå Djurgården: Ett par hade planerat in bröllopsminglet på Aquaria - vattenmuséet. Där i mörkret bland bambuhaj, vimpelfisk och koraller skulle det minglas och fotograferas. Inte så bra ljusförhållanden. Svårt att se överhuvudtaget. Treva sig fram, rikta kameran mot rösterna och knäppa på måfå. Söka sig mot ljuset i tunnelns slut medan ord som Kasam, hopp och testamente far genom huvudet.
Jag har klantat mig också. Såna tillfällen (lyckligtvis få) minns jag också väl. Som bröllopsfotograf hamnar man förr eller senare i Cedergrenska tornet, i Stocksund. Vackra rum och en fantastisk takterrass staplade på varandra i sju våningar. En liten hiss men stor logistisk utmaning för bröllopsfotografen: Mingel på terrassen, porträttsession i loungen på entréplan, ceremoni på terassen... En gång lyckades jag vara på terrassen när paret gled fram med i finbilen sju våningar ner. Jag minns trapporna. Jag minns träningsvärken. Och rabatten jag gav för bilder utan bilar.
Buss. Jag minns ett par som åkt i förväg i finbil från kyrkan till festen. Gästerna och jag skulle komma efter i en abonnerad buss. Väl ombord nämner busschauffören för mig att han är extrainsatt (ordinarie hade blivit sjuk) och inte fått någon adress. Jag tog micken. "Välkomna ombord gott folk. Vi ska börja med en liten frågetävling..." INGEN ombord visste var festen skulle hållas. Och paret svarade inte i mobilen. Lyckligtvis hade någon hört Skeppsholmen nämnas någon gång. Utan andra ledtrådar chansade vi på att rulla dit, kryssa runt och spana åt alla håll. Och vi fann festen!
Och på tal om dåligt. Jag minns mitt allra första bröllopsuppdrag. Ett uppdrag jag inte ens tagit på mig utan snarare blev tilldelad. På inbjudningskortet till en väns bröllop stod det: "Hovfotograf: Jan Airosto [som jag hette då]". Bara att gå ut och köpa en slags kamera och verkställa. Bröllopsdagen bjöd på en brant inlärningskurva och mina absolut sämsta bröllopsbilder. Typ 13 år sen och det svider än. Men det var så jag blev bröllopsfotograf.